September, Kate och hej igen förresten

Jo, jag måste nog köpa den här också. Och den här. Varje dag plockar jag upp en till tjock glossig telefonkatalog på väg från jobbet. Jag tränar armarna mer på det här sättet än genom mitt sedan i april oanvända gymkort i alla fall.

Jag älskar september. Jag älskar septembernumren av Vogue, Elle, ja till och med DV Mode, som i formell mening förstås inte är ett septembernummer, men reellt är exakt så full av höstkläder och utomhusfoton från fina trädgårdar med röda löv i och vackra knotiga grenar och samma nygotik och rutor och röda läppar och vackra kappor som septembertidningarna nästan alltid är. Det är inte en slump att jag älskar september.

Jag lägger upp flera års september på golvet framför mig. Visste ni att att Kate Moss prytt september-Vogue tre år i rad? Förra året var snyggast. Den där kjolen och blusen och skärpet och håret får mig nästan att sluta andas. Jag har förstås aldrig hävdat att jag är så vansinnigt intresserad av mode som konstform. Bara av skönhet. Och höstens kläder är så vackra att jag formligen dreglar över de blanka sidorna. Allt ifrån underbara röda kappor och vita handskar, ja handskar över huvud taget - det måste finnas något sätt att i vardagen kunna bära de armhöga svarta skinnhandskarna, eller kanske skulle man be mamma sticka den mjukare varianten armvärmare med tumhål? - till det de kallar lyxgrunge som mest verkar vara grå kashmirtröjor i lager på lager. Och rutorna då. Och de fortsatt höga midjorna. Allt det svarta. Och de intressanta silhuetterna.

Det är inte ens rättvist. På ett bra sätt, alltså. Vad gör alla som gillar volanger och etnosmycken nu? Stackars dem. Den här sommaren har jag kunnat frossa i min livslånga passion för prickar och nu känns det som om hösten bådar lika gott. Om det här är modekarma måste jag ha gjort något helt rätt.