Jeans, blått och bogus

På den tiden då jag satt på kontor hände det att jag gick en rond med provrummen och kallade det för möteslunch. Idag när jag är min egen (o)lyckas smed behöver jag inte be om ursäkt för att jag galgbrowsar bort dyrbar arbetstid. Idag hittade jag dessutom ett par jeans på H&M. Inte modellen med det redan legendariska misstagsnamnet FITSLIQ (även om man borde köpa ett par nu och spara för något framtida konstprojekt), utan den som heter LOYAL – lite bootcut, lite stretch, midja som varken kräver en brasilianare eller liposuktion, och en nästan helt jämn, mörkblå ton. Eller okej, liiite antydan till maskinslitning men så lite att till och med jag kan leva med det. Det är sannerligen inte alltid man älskar H&M eller ens orkar ha någon åsikt, men idag är jag, och min röv, väldigt glada.

I övrigt verkar det vara ett år då blått äntligen kommer tillbaka. Har ni sett de blå klänningarna med brodyrkanter på ungdoms-Nanso? Just det. Mycket roligare än alla äckliga Patti Smith-kavajer – visst är det intressant att typ de enda musikyttringar som visar sig i mainstreammodet fortfarande är fransk-fotomodell-sjunger-BrigitteBardot-lounge eller tjackpundarlooken? Det är 40 år sen Beatles släppte Revolver, skriver DN. Ja, precis. Skillnaden mellan det här och Mozartbyxor är faktiskt bara teoretisk. (Ursäkta, nu fick jag visst lite modevecka-Tourettes.)


ps. Apropå min gamla post om Blush Intense – den luktar exakt som vanliga Blush och tar man av korken och skrapar lite på det slarvskrivna "Intense":t på flaskan är det till och med samma flaska. Bondfångeri? Maybe, men bonnigt has never smelled better.